Hur kämpar man?
Varför kämpar man?
Kan man kämpa sig ur något, ABSOLUT!
Är det värt att kämpa? Ja till en viss nivå, kanske till bristningsgränsen, sedan går det inte längre. Sedan måste du släppa taget! That´s it!
Men är du i ett inferno så måste du kämpa dig ur det, på ena eller andra sättet.
Jag tänker på de gånger när jag fick cellgifterna. Hur jag på kvällarna efter cellgiftsbehandlingen kämpade för att vara någorlunda på benen, för barnens skull även om jag inte orkade och borde vara totalt nedbäddad för illamående och smärta.
Jag tänker på när jag fick akut allergisk reaktion av cellgifterna och det svullnade igen så jag inte fick luft och det tog ca 4 min innan luftstrupen öppnade sig och luften kom igång igen med fruktansvärt många adrenalin och cortisonsprutor rätt in i blodet, kabooom. Kände mig som en piltavla. Kämpa med tanken att kan de byta ut cellgifterna mot annat så jag kunde fortsätta...Japp, det gick! YES!
Jag tänker på när kroppen var helt eliminerad, inget immunförsvar alls, och när musklerna inte fick syre, och när skinnet bokstavligen ramlade av under fötterna och stora blåsor gjorde att det smärtade 24-7 non stop. Trots detta så försökte och gjorde jag en hel del mer än jag borde...jag gick t.ex gatan fram och tillbaks, det tog kanske 30 min att gå 50 meter...men jag kämpade och gjorde det.
De dagar jag inte skulle gått ur sängen
Jag tänker på de dagar då jag låg isolerad på sjukhuset för att immunförsvaret var totalt tömt och kämpar med att bli bättre så att jag ev. skulle kunna få nästa behandling.
För mig var det naturligt att kämpa...jag vill finnas där för mina barn. Jag vill se dem växa upp, skaffa flickvän/pojkvän. Se dem ta studenten. Skaffa eget boende, förlova och gifta sig. Barnbarn. Mm mm.
Kämpa så länge du orkar med det du håller på med, MEN, vänner! se till att tacka JA till hjälp.
VAR INTE STOLTA OCH TACKA NEJ!
Folk frågar inte om de inte VILL HJÄLPA DIG!
Ta till dig RÅD och HJÄLP från dina släktingar och vänner.
Man kan inte bli martyr över den sjukdom man har haft eller har... det funkar inte.
Då är man egoistisk!
Före detta sjukdomen är inte min identitet...den är det förflutna. Även om det finns rejäla biverkningar kvar i kroppen, så är det bara att ta tag i och göra det bästa av det. KÄMPA!
Jag är Tina:
mamma, glad, positiv, sprallig, nitisk med barnen på mitt jobb, och en kämpe och överlevare!
Tack för att du läste, och du...kämpa för din sak och ta emot hjälp och råd.
Sol på er alla och Lev väl!
Har inga ord Tina. Tårarna rinner, av GLÄDJE. Du kämpade, du är på banan igen.
SvaraRadera