Återbesök & åsikter om hästkött

Idag var det tid till ortopeden i Vmo. Jag fick en mycket bra läkare som var noga.
summan av kardemumman är att jag blir skickad till Jkp på någon slags nervscanning som skall mäta min hö-arm. Han visade mig även kotan som var skadad hur väl det syntes. Ett givande besök som jag är glad över att det är gjort. Bollen rullar vidare.

Jag jobbar som vanligt och just nu övar vi för fullt till familjegudstjänsterna som barnen ska vara med och medverka i. Oj oj oj vad duktiga de är! Ska bli så kul, i Hånger är det den 3 feb kl. 11.00 i församlingshemmet. Varm välkomna dit, det är fika efter! Yummie.

Som vanligt har jag åsikter om allt..denna gång var det om hysterin om hästkött...så pass att Karlavagnen ville ringa upp igår...fniss...
du som vill höra klickar Trycker du här för att lyssna Mitt samtal är runt 55.15 ca efter Kalle Moreus låt.

Alla hjärtans dags presenter

Alla hjärtans dags presenter. Fick en fin orkidé av mamma och pappa, Klas bjöd på Bambu dagen efter på fredagen. Men..när jag kom hem så hade Phille gjort kladdkaka och dekorerat och det var suuupergod. Dagen innan hade han lagat lunch när vi kom hem utan att vi visste om det och fixat ALLT!
Cajsa hade slagit in i ett paket följande: Hjärta hon fixat själv, tuggummi efter maten, nutella, och...ett doftljus som man kan ha att ta upp om den som sitter bredvid en luktar illa av olika anledningar. Vi alla tre fick detta av henne.

Money for nothing....

Ja ha nu går snacket igen...pensionsspar, pensionsspar, pensionsspar.

Hur roligt är det med detta frenetiska snack? Joooo, men det är sååååå viktigt säger en del, tänk noga nu så du kan leva gott när du blir gammal...

HA HA HA hur ska JAG tänka nu?

Sparar jag och dra åt svångremmen nu så har jag inte det där extra som jag kan använda och göra roliga/minnesvärda saker med barnen, som de kan komma ihåg om jag inte blir PENSIONÄÄÄÄÄÄR. Och sparar jag inte nu så har jag det kanske knapert när jag blir gammal.

 

ETT EXEMPEL:

XX cancerpatient fick frågan av sitt lönekontor om hon ville att de skulle sätta in de där extra pengarna som skulle utbetalas på hennes pensions spararkonto. Nu var det så att XX (som inte bor här omkring) just cellgiftsbehandlades och fick cellgifter lika ofta som jag fick. Och hade fått en dos dagarna innan och mådde PYTON.

Nu har jag turen att inte ha hjärtlösa typer på jobbet, och detta skulle inte hända mig. Men XX som jobbar på stor instution, blev tokrasande och gav kvinnan en utskällning. HUR kunde hon som vet OM, erbjuda detta??

 

Du som läser detta tänker kanske, tagga ner nu! MEN...detta är laddat, mycket laddat för alla som på olika sätt har haft en lieman på axeln, inte bara cancerpatienter.

 

Så, pengarna i madrassen, på bankkonto, eller på en pensionsfond, ja det är frågan?

 "När jag blir gammal"

När jag blir gammal ska jag bära lila.
Med en röd hatt som inte passar
och inte klär mig.
Och min pension ska jag spendera på
på konjak och sommarhandskar
och sidensandaler,
och jag ska säga att "vi
inte har pengar till smör" .
Jag ska sätta mig på trottoaren
när jag blir trött , Och jag ska glufsa i mig smakprov i affärer
Och jag ska trycka på alarmknappar
Och jag ska dra med min käpp längs
järnstaketen
Och jag ska gottgöra min ungdoms
måttfullhet. Jag ska gå ut i tofflor
i regnet
Och jag ska plocka blommor i andra människors
trädgårdar
Och jag ska lära mig spotta…
Men jag borde kanske öva lite
nu....? Så att folk som känner mig inte blir alltför
bestörta och förvånade
när jag plötsligt är gammal och börjar
gå klädd i lila."

When nothing goes right, go left

Jag köpte mig en skylt... på den stod det följande...

Ja, varför hålla på med en sak när det ändå inte funkar. Lika bra att se om det funkar på ett annat sätt, vad det än gäller.

Jag tror på Änglar, ja det gör jag, många med mig har säkert känt av en ängels närvaro någon gång. Om inte, så kommer ni med all säkerhet att göra det. Alla har en skyddsängel sägs det, och jag tror på det. Och idag hittade jag denna dikt på nätet igen, den liksom ramlar över mig ibland...igen. Den vill kanske säga mig något och jag gillar den. Viola Renvalls dikt kommer här:

 

Jag talar till mina vuxna barns änglar:

Följer ni dem fortfarande?

Bär ni deras önskningar i era händer?

Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,

vänder ni er bort och gråter,

men stannar kvar?

 

De behöver er,

mer än då de var små,

de behöver er förtvivlat,

för ungdomen är den svåraste tiden.

Allting ska göras på egen hand,

man skall rycka sig lös

tänka igenom allt själv,

vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!

En mor får inte längre ingripa.

Men ni får.

En mor kan inte längre råda,

men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!

Hjälp dem att vandra i snårskogen

att finna den rätta vägen,

deras enda väg!

Av Viola Renvall
 

 

Vänner Är som Änglar, som lyfter dina fötter när dina egna vingar har glömt bort hur man flyger

Vänner Är som Änglar, som lyfter dina fötter när dina egna vingar har glömt bort hur man flyge
Jag har varit igång och jobbat nu i drygt 1 månad. Och jag får ofta frågan hur det går att jobba o.s.v  och på jobbet är jag 110 % på " G ". Men tröttheten kommer när jag kommit hem, och det är den där annorlunda tröttheten, som jag inte vill ha. Innan sjukdomen och operationen var jag bara trött, men nu är det en mer hjärntrötthet som kommer.
Men...vad skulle jag göra om jag inte hade dessa alla fantastiska människor runt mig.
Jag är så tacksam för alla som stöttar, pushar. Jag har fantastiska jobbarkompisar, jag är så tacksam för er! Likaså familj och släktingar. Jag har kommit igång med grupperna i både Hånger och Kärda och det är jätte kuuuul! Och jag har Gunnel som hjälper mig och är med i en del grupper och vi har så himla roligt tillsammans och med barnen. Jag är så tacksam! Och fikastunderna på torsdagar med en vän. Love it!

I fredags hade vi stor-personalsamling och vi hade "rundan" där vi skulle berätta om vad vi just nu jobbade med och om vi hade ngt vi ville dela med varandra. När det var min tur så nämnde jag att jag hade varit igång i en månad och att jag var så tacksam för allas hjälp på ALLA SÄTT OCH VIS. Min arbetsledare hjälper mig så att jag har bästa möjliga förutsättningar, vaktisarna fixar och donar och hjälper mig med tunga kartonger och alla barngrindarna  är nu upp mm. Min kollega och jag hjälper varandra med planering mm. Men  i alla fall...när jag sa detta så började tårarna trilla på kidet. Ja, jag vet att jag är blödig och ännu mer nu efter dessa snart tre år... Men jag är tacksam och om jag inte har sagt det till er personligen så är jag det!

Om sjukgymnastiken är det inget nytt, mer än att efter röntgen mm som är gjort så damp det ner en lapp om att jag skulle infinna mig på ortopeden om ngn vecka. Jag har inte bett om detta själv utan det är frukten av en fungerande sjukvård.

Jag har inte hört ngt från kirurgen efter min sjukskrivning gått ut denna gången i januari, men snart dimper det ner en lapp om  kontroll av bröstkorgen och så. Jag känner och klämmer som jag ska och varje gång tycker jag att jag känner ngt, och om det är något som krånglar i kroppen så tror jag att jag fått tillbaks någon metastas...varför är jag så nojjjjjig hela tiden? När ska det sluta att kännas så tro, förmodligen efter de tio åren med 80% chans att klara sig...så antagligen i 8 år till...eller?

Nu är det sportlov och barnen är lediga från skolan. Välförtjänt ledighet och så kom snön! härligt.