Vänner Är som Änglar, som lyfter dina fötter när dina egna vingar har glömt bort hur man flyger

Vänner Är som Änglar, som lyfter dina fötter när dina egna vingar har glömt bort hur man flyge
Jag har varit igång och jobbat nu i drygt 1 månad. Och jag får ofta frågan hur det går att jobba o.s.v  och på jobbet är jag 110 % på " G ". Men tröttheten kommer när jag kommit hem, och det är den där annorlunda tröttheten, som jag inte vill ha. Innan sjukdomen och operationen var jag bara trött, men nu är det en mer hjärntrötthet som kommer.
Men...vad skulle jag göra om jag inte hade dessa alla fantastiska människor runt mig.
Jag är så tacksam för alla som stöttar, pushar. Jag har fantastiska jobbarkompisar, jag är så tacksam för er! Likaså familj och släktingar. Jag har kommit igång med grupperna i både Hånger och Kärda och det är jätte kuuuul! Och jag har Gunnel som hjälper mig och är med i en del grupper och vi har så himla roligt tillsammans och med barnen. Jag är så tacksam! Och fikastunderna på torsdagar med en vän. Love it!

I fredags hade vi stor-personalsamling och vi hade "rundan" där vi skulle berätta om vad vi just nu jobbade med och om vi hade ngt vi ville dela med varandra. När det var min tur så nämnde jag att jag hade varit igång i en månad och att jag var så tacksam för allas hjälp på ALLA SÄTT OCH VIS. Min arbetsledare hjälper mig så att jag har bästa möjliga förutsättningar, vaktisarna fixar och donar och hjälper mig med tunga kartonger och alla barngrindarna  är nu upp mm. Min kollega och jag hjälper varandra med planering mm. Men  i alla fall...när jag sa detta så började tårarna trilla på kidet. Ja, jag vet att jag är blödig och ännu mer nu efter dessa snart tre år... Men jag är tacksam och om jag inte har sagt det till er personligen så är jag det!

Om sjukgymnastiken är det inget nytt, mer än att efter röntgen mm som är gjort så damp det ner en lapp om att jag skulle infinna mig på ortopeden om ngn vecka. Jag har inte bett om detta själv utan det är frukten av en fungerande sjukvård.

Jag har inte hört ngt från kirurgen efter min sjukskrivning gått ut denna gången i januari, men snart dimper det ner en lapp om  kontroll av bröstkorgen och så. Jag känner och klämmer som jag ska och varje gång tycker jag att jag känner ngt, och om det är något som krånglar i kroppen så tror jag att jag fått tillbaks någon metastas...varför är jag så nojjjjjig hela tiden? När ska det sluta att kännas så tro, förmodligen efter de tio åren med 80% chans att klara sig...så antagligen i 8 år till...eller?

Nu är det sportlov och barnen är lediga från skolan. Välförtjänt ledighet och så kom snön! härligt.