fredag 18 januari 2013

--De glömda barnen, hjärtskärande--men brinner för detta!

Den här veckan har Forsheda församling tillsammans med pingstkyrkan och missionskyrkan ett fem dagars projekt för allmänheten med samlingar och föreläsningar på de olika orterna om " de glömda barnen". I onsdags var det kick off i Bollagården med inbjudna från distriktet, skolan, idrottsföreningen och anställda på hela människan i Värnamo och region småland. I går var det i Kärda församlingshem där en berättade om sitt missbruk, hur han hamnade i det och hur han tog sig ur det. Synd bara att det var lite för lite tid till hnm, jag kunde lyssnat ett bra tag till. På söndag är det final i kyrkan i Forsheda kl 18.00 då det blir sång av "Lindbergarna" och berättelser om " de glömda barnen".
top-img-1.jpg
Denna bild har Hela människan med sig på banderollen, den är hjärtskärande.

Jag och min kollega gick under 2-3 terminer en utbildning på RIA i Värnamo om " de glömda barnen". Nu tänker säkert du  att det är fattiga barn till lågavlönade alkoholister och narkomaner. Visst kan det vara det, men, det finns andra glömda barn också... De barn till medel-Svenssons och välbärgade familjer där man sopar problemen under mattan och putsar på den fina fasaden att där finns det minsann inga problem. Och inte kan väl XX ha problem, de som är så utåtriktade och sociala.

Vid varje tillfälle var det med en person som berätta  sin livshistoria. Personen har antingen varit missbrukare på ett eller annat sätt. Eller så var det en anhörig till missbrukare, ett barn som furit illa men nu är vuxen och kan berätta sin historia. INTE EN GÅNG gick vi därifrån utan att vara totalt bedövade av berättelserna. Min kollega och jag fick prata igenom gången med varandra för det var så starka intryck. Men ett hade de gemensamt, att, det räckte med en vettig vuxen som såg dem-på ett eller annat sätt...detta räddade dem.

Det sägs att var 5:e barn är ett "glömt barn". Barn som far illa behöver inte bara vara barn till missbrukare. Det finns många andra avvikelser som gör att föräldrarna inte kan vara vettiga vuxna, där barn far illa i hemmen. Om man tänker i en klass...var 5:e barn. Blir de sedda, är de experter på att dölja sin ohälsa. Är de öppna och pratar om det...och om, finns det någon som vågar göra något åt det. Därför är det så bra att höja blicken och ha dessa träffar och föreläsningar.  HÄR är en länk om de glömda barnen.
De skriver bl.a

Hur utvecklas glömda barn?
Är man inte sedd, hörd och bekräftad tror man att det måste vara något fel på mig. Detta leder till svag självkänsla, vem man är. Man är inte värdefull. Man duger inte som man är. Detta leder i sin tur till prestationsångest. Om man inte kan få uppmärksamhet för vem man är kanske man kan få uppmärksamhet för vad man gör. Föräldrars bristande omsorg leder vidare till att man inte tar hand om sig själv, utan tar hand om alla andra. Bristande anknytning leder också till att man inte kan lita på vuxna.
Hur mår de glömda barnen?
Den bristfälliga anknytningen innebär att barnen inte känner sig älskade, sedda, bekräftade för sin egen skull. De tar ofta på sig skulden för att familjen inte fungerar. Det är deras fel. Detta leder till svag självkänsla. Man duger inte som man är. Andra närvarande negativa känslor är skam, rädsla, ångest, otillräcklighet, hat, besvikelse. Ofta blir man vuxen i förtid då man får ta ett stort ansvar hemma. Ibland blir man förälder för sina småsyskon och även för sina föräldrar.
Hur upptäcker man de glömda barnen, barnen som far illa?
För att överleva tar barnen vissa roller som samtidigt är ett försvar och ett sätt att visa att min familj inte har några problem. Fyra roller kan upptäckas. Hjälten/räddaren tar hand om hemmet, småsyskon och ofta föräldrarna. Man är duktig i skolan och blir vuxen i förtid. Clownen skrattar istället för att gråta. Lättar upp stämningen. Skämtar bort det jobbiga. Tar inget på allvar. Tapetblomman finns men gör sig osynlig. Vill inte vara i vägen eller vara till besvär. Gör allt för att inte märkas. Rebellen utåtagerar sin frustration och sina jobbiga känslor. Gör vad som helst för att bli sedd. Den alla pratar om, men inte med. Bråkstaken.
Glömda barn avslöjar sig också genom att stick ut, vara annorlunda. Undermålig hygien. Antingen för bra eller dåliga kläder. Ständig huvudvärk eller magont. Alltid hungrig. Kommer alltid för tidigt. Är alltid kvar till sist.
Vilka är de glömda barnen?
Barn och ungdomar som växer upp i familjer där mamma eller pappa eller båda brister i att knyta an till sina barn. Orsaken kan vara många. Alkohol och andra droger, våld, psykisk ohälsa, förståndshandikapp, fängelsevistelse, skilsmässa, arbete med mera. Den främsta orsaken är alkoholen. Enligt folkhälsoinstitutet finns det 385.000 barn i familjer med risk- och missbruk. De barn och ungdomar som inte får någon hjälp och stöd är verkligen bortglömda.

Vad kan man göra för
de glömda barnen?

Vilka behov har barnen?
1. Att bli sedda, hörda och bekräftade. Någon ger ovillkorlig kärlek.
2. Att någon lyssnar, att någon visar intresse och vill ha en relation.
3. Att någon ger förtroende. Någon som tror på dem, tycker att de duger som de är.
4. Att någon möter materiella behov.
5. Att få så många vettiga vuxna omkring sig.
6. Att gå i en gruppverksamhet där barn och ungdomar får hjälp med sin situation.

måndag 14 januari 2013

Zumba-elefant



Idag ZUMBA gympa, prova på gång.
Jag blev glad att det var en tid när jag kunde, lika glad blev jag att det var en grej Cajsa kunde göra utan att slå axeln ur led. Visst var det en hel del hon inte fick göra, men med lite pepping så skötte hon sig jätte bra. Läkarna i Stockholm har velat att hon ska ha en idrott för att stärka ryggen mm.
Vi traskade dit, jag hade pratat med en del innan så jag visste att det var några jag kände. MEN...gissa om jag kände mig otymplig, tror det är en barnsång uppkallad efter mig--En elefant balanserade...
De som stod bakom måste ha haft super roligt åt oss som var nya, men det bjuder jag på--leeeer--
L.B, visst måste det sett kul ut ,leeeer.
Det var roligt att göra detta även om det gjorde ont, rejält ont i mina muskler och leder. Jag har inte samma rörlighet i musklerna som innan, lederna likaså, jag vet att jag kommer att svullna mycketmen jag är så trött på att få avstå en massa hela tiden för att kroppen säger --NEJ--NEJ--NEJ. Men det ska inte få hindra mig.
Jag kommer att fortsätta att "gå min Zumba" ti hi, så det så. Och mini me ska också få fortsätta, så kul att det fanns ngt för henne.
 

fredag 11 januari 2013

Första veckans arbete, på egen hand, utan sjukskrivning


Första veckans arbete utan att var något sjukskriven längre har gått hyfsat bra, men det är p.g.a att jag har gått och lagt mig senast kl halv tio på kvällarna, annars har jag inte orkat...alls. Men om jag ska vara ärlig, så, om jag jämför orken med innan jag blev opererad med tumören i kroppen, utan att jag visste om det, så hade jag mer ork då än nu. Visst var jag trött på ett sätt som inte gick att sätta fingret på, men jag orkade betydligt mer då än nu. Men, jag hade ju inte suttit här idag alls, med mindre ork om de inte hade upptäckt den och opererat.
Jag är lyckligt lottad som är i livet. Jag kan gå på båda mina ben, kan använda mina armar, leva ett normalt liv.
Vad är egentligen ett normalt liv? Är normalt att bara sköta sitt arbete och inte orka göra något på fritiden, förutom att då och då städa och sköta hemmet. Att vara trevlig och behaglig på jobbet och vara helt kaputt-slut när man kommit hem, är det normalt? Förmodligen. Det är väl många som har det så.

Jag är ganska i fas med all planering, men nu ska det finslipas. Almanackan var tom till för två dagar sedan, nu är det något nästan varje vecka ända till sommaren.
Jag har lite sug på att träffa tjejerna från rehabgruppen i Jkp och se hur de har det nu.
Jag har anmält mig till en Zumba grupp, jag tänker inte dansa Zumba, jag tänker gå Zumba. Ja, du läste rätt, jag kommer inte att orkar inte med det tempot, så jag tänker köra i min egna lilla takt. Jag älskar dans, så detta är nog något för mig. Får se om jag orkar hålla på när grupperna börjar, men jag ska försöka, skam den som ger sig.
Nu är det fredagskväll och jag ska njuta.

Återigen har jag fått veta att det äckliga cancermonstret härjar i min väns kropp! Styrka till dig vännen, härda ut så slår du cancermonstret på käften en gång till.

tisdag 8 januari 2013

D-Day ----- nu gäller det.

Denna veckan börjar jag att jobba alla mina timmar jag jobbade innan jag fick cancer. Och det börjar med en rivstart. Jag kommer att jobba mer än jag gjorde innan, jag har en grupp till. Det är två veckort till terminstart och det är kanske lite bråttom att få ihop allt...
Jag har fått en del # mentala redskap  # att använda mig av. Men ska man vara helt ärlig så
är det svårt att få till så att jag har struktur på arbetet. Igår var jag helt tom i huvudet när jag kom hem, idag likaså. Ända skillnaden idag är att, idag var det läxor som skulle göras och rättas mm mm. Jag kommer att bli en skittråkig mamma, jag kommer att lägga mig supertidigt på  kvällarna om jag ska orka med allt som jag gjorde innan.

Jag hoppas innerligt att detta ska gå, annars blir det ett totalt misslyckande mentalt. Jag har inte fått någon tid till återbesök ännu och sjukgymnastiken kan jag ju glömma känns det som...dels så är plåtarna skickade till ortopeden, och när ska det i så fall finnas tid till att besöka sj.gymnastiken.

S.O.A.L -----ha ha ha här kan kan jag inte låt nåt gå. Hur skulle det se ut!

Ja, det är nu det gäller om jag ska orka eller inte. Jag kommer att göra mitt yttersta för att jag ska fixa detta.

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Mina tankar går till er mina goa vänner, som kämpar med cellgifter och till dig som väntar på extra provtagning och kommande biopsi. Styrkekramar.