Sorg varvas med glädje, livets gång, finns utrymme för båda

...gårdagen var en tung dag. Det är så svårt att sätta ord på alla dessa känslor. Gråt och tårar som värker. Vi var många som följde Petra till sista vilan. Det kändes som om du satt bredvid oss i kyrkan, Petra. 
Såklart, hade du valt sånger och psalmer för att trösta oss...naturligtvis. Det märktes rätt igenom hela begravningsgudstjänsten. Noga utvalt för att följa en röd tråd rätt igenom. En del sånger som vi lyssnade på i bilen ibland. En späd flickröst sjöng för oss:
*Tears in heaven med Eric  Clapton. Såklart du tröstar oss med den vännen. "Beyond the door
There's peace, I'm sure.  And I know there'll be no more .Tears in heaven
* Halleluja, Leonard Cohen

* Tro, Marie Fredriksson 

Fina psalmer hade du  valt, jordnära tröstande. Det sista organisten spelade på orgeln var Nocturne, sov på min arm. Vid det tillfället grät jag så mycket att jag knappt kunde andas. Förfärligt!

När jag satt i kyrkan infann sig samma känsla, samma obehag, jag kände mig återigen som en förrädare. VARFÖR valdes just jag att överleva och inte hon. Denna känsla har infunnit sig ett par gånger efter mitt tillfrisknande. Prästen som hade förättningen sa något mycket bra. Det är inte hur länge vi lever som räknas utan vad vi fyller det med. Hur gör vi det bästa för att ha det bästa livet. Mina egna funderingar: Tillåter vi oss att vara lyckliga resten av livet som finns kvar. Jag tänker lite på när jag gick i nian i Anderstorp så hade vi måttband som vi räknade ner på tills skolavslutningen. Klippte av en centimeter för varje dag som gått. Likaså tänker jag nu, hur förvaltar jag bäst mitt liv för att vara glad, lycklig, tillfreds, för att kunna vara en bra mamma och förälder vara bra mot mig själv. Så är det med oss alla, vårt resterande liv har vi ansvar för. Vad vi, jag, du gör med det är upp till oss själva. Jag är så tacksam att fått ha Petra som vän. Minns hennes skratt, roliga kommentarer och alltid de tröstande orden. För det var alltid tröstande ord hon sa. Det är lugnt! Det ordnar sig alltid, på något sätt, det är lugnt! Åh vad du fattas!!! 

Men sorg och glädje följs åt.

Idag har jag haft förmånen att se min son för första gången själv ta tåget upp till Stockholm. Det är inbokade möten på Casual Music angående kontraktet i USA hos Ultra Music. De har bokat tid och ska ta bilder inför återlanseringen av "Dirty Sax" och hans sida. Eftermiddagen gick åt till att tvätta och stryka och på kvällen åkte vi till Värnamo, för hans blödiga mamma ville överraska och köpa en jacka  till honom som han skulle ha till fotograferingen. Det är många kort som ska tas hade de berättat. Hans flickvän, fina K hjälpte till att packa och var gott smakråd.

Medans Phille plockade med sina saker bakade K och jag cheescake som vi skulle ha till efterrätt. 

Detta var så stort för mig, att, kunna mysa med barnen och fixa och trixa äta och umgås hemma. Kolla på tv och käka cheescake sent på kvällen. Lagom till kvällsmaten kom Cajsa hem efter att ha åkt skridskor i Gislaved med fotbollslaget. Alla nöjda och glada. Jag blundar och behåller den känslan, och lindar den runt mitt hjärta.

Strax ska jag och minime - Cajsa ut och plantera i lite höstväxter i krukorna och lådorna. Skönt att ha något att göra för händerna. Men, jag  har vänner som sagt att jag bör nog varva ner lite då och då. Men, jag njuter såååå av livet just nu.

Tack för att du läste!

Lev väl

sol på er

Qram/Tina