Vi var nog många som såg Skavlan som gick på tv i fredags. Gäster var bl.a bröstcancerdrabbade Katarina Hultling som bl.a jobbat på tv-sporten. Jag kände igen mig i allt hon berättade...ALLT...och den sortens cellgifter hon berättar om som satte sina fruktansvärda biverkningar på skelettet och benmärgen...USCH!!!!! Och trots att man opererat bort cancern och är fri/frisk från cancern så känner man sig mer sjuk med cellgiftsbehandlingen (under dess jakt på ev. spridda cancerceller någon stans i kroppen)...denna totala eliminering av kroppen och effekten av biverkningarna än innan man blev sjuk med cancern.
När Katarina frågade Fredrik Skavlan om hon fick ta av sig peruken för att den var så varm, det pärlade sig i pannan på henne, tog hon men en gest av sig peruken, och så vacker hon är utan hår. Samma gjorde jag, dock inte inför hela Svenska folket (även om jag skulle vågat det) utan för mina släktingar, arbetskamrater och vänner och barnens kompisar mm. Detta var tvunget för mig och min självbild...jag sa titta ordentligt för så här ser jag ut och så kommer jag att gå tills jag får hår igen, med eller utan mössa, för stundtals var det iskallt om huvudet även om det var sommar. Tårarna bara strömmade nedför mina kinder när hon tog av sig peruken....detta är fortfarande så laddat för mig. En inom cancervården sa till mig när jag gick rak i ryggen genom omklädningsrummet till duschen på sjukgymnastiken....Tina, du är en ambassadör för bröstlösa kvinnor... som vågar att gå med bar överkropp och GÖR det.
Naturligtvis är det säkert någon som äcklas av det...men de får gilla läget...bröstcanceroparationer bara ökar och ökar så det kommer att vara fler än jag som går utan (*) (*) boopisar på t.ex Rosenlundsbadet. Det som är lite komiskt/tragiskt eller vad ska jag skriva... är de som stannar och ställer sig framför mig och råglor. Antingen är de chockade och fasar för att de själva ska drabbas eller så är de äcklade.Who knows. I don´t care.
Det smärtar i bröstet när jag tänker på hur jag la upp en strategi för hur jag skulle berätta för barnen att jag hade fått cancer. De var hos sin mormor och morfar och vi skulle hämta dem där efter Jönköpingbesöket. Jag försökte att säga hurtigt...Jag har bara fått lite cancer en sådan där sort som "A" hade och de ska bara operera lite och så där. Vem försökte jag lura...när vi kom hem så berättade jag lite mer utförligt och sakligt för dem... men inte skrämmande om behandling mm. Det jag bestämde mig för var att...VARA ÄRLIG OCH INFORMERA DEM HELA TIDEN FRÅN BÖRJAN...för när folk frågade hur mamma mådde så skulle P & C vara först med att veta så det inte förstorades upp. P tyckte det var lite jobbigt i skolan på rasterna när rastvakterna kom fram och frågade hur det var med mig,de frågade naturligtvis i all välmening, men han mådde dåligt av det. Men som tur var hade han en underbar klassföreståndare som såg till hans bästa och utgick från hur han mådde och frågade honom aldrig onödiga frågor. Vi hade i samråd bestämt att skolan skulle var en "fristad" från cancer.
C har turen att ha fått henne som klasslärare också, vilket känns skönt och tryggt för oss alla.
Oj...detta blev ett långt inlägg...tack för att du orkade läsa...KRAM.
Jag såg fram emot Skavlan, som jag gör varje fredag, och hans gäst Maria Montazami.
SvaraRaderaJag visste inte att Katarina Hultling skulle vara med, och än mindre att hon också hade drabbats av bröstcancer :(
Men så bra hon var!!
På ett ögonblick förflyttades jag bakåt i tiden.
Det kändes som om det var igår, när du och K stod i dörren, hemkomna från Jönköping och skulle hämta barnen.
Allt Katarina sa, kände jag igen, genom dig.
Jag tror att hon blev ett stöd för många drabbade, inte minst detta att hon tog av peruken inför kamerorna.
Så fin hon var utan peruk eller mössa.
Absolut. Människor, som bland andra du och Katarina, är verkligen ambassadörer.
Love!
Javisst var hon fantastisk och genuin i Skavlan. Jag såg det på SVTPlay ikväll och fick lite rysningar av hur ärlig hon var. Det kändes att hon menade varje ord.
SvaraRaderaBlir imponerad på dig som går till duschen utan bröst..själv har jag inte kommit så långt ännu utan undviker de situationerna. Men nån gång får det väl ske för mig också..I am what I am..men kan inte riktigt förlika mig med att visa det för okända människor ännu.
Ha det gott !
För ett år sedan berättade jag för mina barn att jag hade bröstcancer. Min dotter (då 15 år) blev helt förtvivlad eftersom hennes kompis mamma dog av det. Min son (20 år) tänkte att det klår jag eftersom hans tjejs mammma hade klått eländet. Nu har jag fått två nya tumörer och vet inte hur jag ska berätta det för mina barn. Jag väntar på cellprovssvaret och hoppas att de har fel i sin bedömning på mammografin (där sa de att det var cancer). Men....Jag har ett behov att få läsa era bloggar och se en ljusning i eländet.
SvaraRaderaKram1