Tredje plats och livets "seger"....sötma

I fredags kväll hade vi avtackning av tre av våra jobbarkompisar,  två av dem har uppnått åldern då de ska gå i pension, och en har varit vikarie i många år. Vi susade i väg till Anderstorp, närmare bestämt gokart banan vid Scandinavian Raceway. En av våra blivande pensionärer älskar att åka gokart, så valet var inte svårt vad vi skulle göra med honom. Och vad kul vi hade. Jisses! Det var oootroligt kul att köra själv, men att se de andra var inte sämre, vad vi flabbade och detta var mumma för själen. Den ena hade roligare körstil än den andra och vi bjussade på oss själva på alla de vis, både de som körde och inte körde. Jag har inte kört många gånger innan, vid sju år ålder lyckades jag att välta med en gokart, detta ska vara nästan omöjlig säger de som vet men jag lyckades tydligen. Sedan åkte vi en gång på hemvägen från Stockholm, den gången när Cajsa fått klartecken från sjukhuset....seger för henne. Den här gång gick det bättre än när jag var 7 år...leeeeer... efter första 8 minuterna så var mina armar som spagetti, totalt som spagetti. Men nyttigt!

*

 Usch jag är en sådan vinnarskalle, det är väl troligtvis därför jag inte knäcktes av cancermonstret,

förmodligen...  Och när B-finalen var slut så var jag totalt skitslut, som tur var så var det lite paus innan A-finalen och då, kom de där små spetsiga, spretiga sakerna ut ur huvudet på mig igen ser ni... Har jag kommit så här långt, så ska jag köra järnet, de hade hört hur jag pratade högt för mig själv när jag körde och skrattade och tjoade...men men, jag fick bästa tiden av fyra och hamnade i A-final. När jag kört färdigt kom jag inte ur gokarten, hahahah, Sigge fick dra upp mig ur sitsen.

Resultatet blev ljuvligt ser ni...

Första plats: Lisa

Andra plats: Annett

Tredje plats: Tina

 

Yes...tre tjejer på pallen. Det kändes så fin fint om ni bara visste.

 

Men...detta var så mycket mer.

När jag stod på pallen så kände jag "SEGER" då menar jag inte lilla medaljen här och nu utan..."SEGER" att jag kunde stå här med jobbarkompisarna och ha kul. Det blev så påtagbart att jag är Alive, Cancermonstret hade inte fått mig på fall...trots allt. Jag kan inte beskriva känslan, men det var ett A HA  moment för mig, påtagligt.

Ytterligare en poäng till mig... Me VS Cancer. Och ja, !!!! jag har tagit ledningen... Jag är så BLESSED som har så bra jobbarkompisar, ärliga, roliga, och stöttande.



*

Att återvända till området runt motorbanan är alltid roligt. Familjen har förr, på olika sätt haft någon funktion då och då på området. Jag har under tonåren någon sommar med kompisar varit flaggvakt där ute, oj vad tiden gå, det är ju 25 år sedan nu. Och min pappa var varvräknare och stod i start och mål. Tror även att min bror har varit där ute och jobbat, mamma sötisen med.  Ett av många minnen var när jag var liten ca 9-10 år och fick stå och skaka skumpan så att det skulle spruta när förarna stod på prispallen. Och folklivet runt formel 1, hela Anderstorp förvandlades...folkfest. Underbart när man tänker tillbaks.

Tränings"värken" är mindre skön, armarna fick sig en rejäl kyss i fredags. Och det är förmodligen vad som behövs då och då. Överskrida gränsen för att komma över nästa tröskel. Jag känner mig svullen och ful, men jag fungerar i alla fall. THAT`S IT!!!