Har inte skrivit så mycket på sista tiden... Jag känner att det står stilla med allt. Blir det inte bättre än så här... men samtidigt så går det ju faktiskt inte bakåt heller...
Jag gör massor för att jag ska kunna få mer ork: sjukgymnastiken, jag är ute och går, jag sköter det lilla jag gör på jobbet även om det tar så jästrans mycket på krafterna. Jag äter bra, tar de extra vitaminerna som läkaren rekommenderade och som jag skulle köpa, jag äter massor av frukt varje dag, tar medicinen som jag ska...ändå står det stilla.
Skulle vilja skicka hjärnan på uppladdning.
Men jag borde ju inte klaga och gnälla...om jag tänker på Cajsa som opererats och opererats om och haft skena tre gånger, första gången 5 månader gammal så var hon totalt uppspärrad i skenan i 3 månader dygnet runt och ändå har hon kämpat med sin träning varje dag året om...sedan hon var 1 dag gammal...då ska väl jag komma igen också tycker jag. Hon får bli en förebild för mig nu då...trots tårar och trots att det tog emot och att det gjorde fruktansvärt ont och när armen inte hängde med utan att den hängde helt slapp...så tränade hon om om om igen...och det har gett resultat.
Jag videofilmade henne ibland när jag tränade henne när hon var liten och det finns en sekvens där Phille 5 år står och klappar henne på huvudet och säger: ...men gumman du förstår du måååste öva armen och så tar han tag i hennes arm och övar med henne. Sedan skrattar de... och sträcker ut armarna som hon gjorde när hon tränade på den tiden.
Så fint, att orka kämpa och träna i uppförsbacke är tungt. Bra för oss alla att tänka på när det är motigt ibland.
SvaraRaderaKramar från Gunilla
Hej Tina,
SvaraRaderaja dom e goa ungarna, mycket energi och gry där! Och det har de säkert ärvt av sin fina mamma.
Jag o killarna ska till London ett par dagar nästa vecka och se returen Arsenal - Milan.....det ska bli väldigt roligt.
Ses vi till påsk?
Kram Annika <3
Ibland ser man inte myrstegen...men det är ju bara att streta vidare.
SvaraRaderaHeja!!