Tankar kring Rosa Boken, Kontraktsdag

Idag var det dags för den årliga kontraktsdagen för  Västbo kontrakt. Förra året var det i Bredaryd, då kunde jag inte gå. För två år sedan stod Forshedabygdens församling som värdar, och de höll då till i Kärda. Arbetslaget här höll i det praktiska.
 Men med min vanliga otur så kunde jag inte vara med då heller. Jag räknade tillbaks och jag hade inte varit på någon personalutbildning tillsammans med arbetslaget här sedan 2007 tror jag. Har det inte varit sjuka barn, så är det jag som har varit sjuk mm mm mm. Och idag var det äntligen dags igen, efter jag har kommit tillbaks till arbetslivet så skulle jag gå. Den här gången står Gislaved som värdar. Och det är ett bra program, idag är det bl.a Björn Lindeblad inbjuden, han ska berätta hur det var när han var munk i 16 år och hur det har präglat hans liv. Men denna gång kom jag inte iväg heller, det finns sjukt barn här hemma.

Kontraktsdagarnas syfte är bl.a att träffa kollegor i andra pastorat/församlingar och byta erfarenheter mm. Men framför allt gemenskapen och att göra något hela arbetslaget tillsammans är så kul.
~~~~~~~~~~~~~~
*Jag har börjat att läsa Rosa Boken och i förorden så skriver Stefan Einhorn att vänja sig, och han skriver bl.a att "man vänjer sig inte vid de anhöriga som också behöver stöd från vården, men alltför ofta blir bortglömda".
*Första stycket skriver Karin Wahlberg och berättar hur det var att vara barn. Hennes mamma dog när hon var nio och ett halvt. Hon berättar att innan mamman gick bort så var det ett flertal kvinnor i gråa klänningar som kom hem till dem för att hjälpa till med barnen, de var "hemvårdarinnor". Kvinnorna i de grå klänningarna ska hjälpa till med barnen så att pappan kan vara på jobbet. Jag själv kommer ihåg att det fanns "hemsamariter" när jag var liten. När försvann de? När försvann det där halmstrået man kunde dra i när mamman inte orkade sköta barnen hemma när hon själv var sjuk.
*Stefan Einhorn skriver att vården glömmer de anhöriga. På det kan jag bara svara ett rungande stort JAAAAA! det gör dem. Den enda som pratat m P var en distriktssköterska som var här för att visa mig hur jag skulle ta alla mina Zarzio sprutor i magen mellan varje cellgifts behandling. Hon själv var br.cancer opererad och hade en tonårig kille när det hände. Tyvärr har jag tappat namnet på henne för det hade varit intressant att få prata med henne igen, Och C var med en dag på onkologen när jag fick cellgifter, skolan var stängd för att värmen hade pajjat och jag hade tid samma dag för c.gifterna så hon fick snällt följa med. Morfar strålades samma dag, samma tid, våningen under.  Och "min" sköterska" tog hand om C och en del av hennes frågor och visade henne hur man satte nålen, varför mm och tog fram redskap och visade henne, jätte bra.
*MEN, allt annat. Vem plockar ihop pusselbitarna och sätter dem på plats igen och kan prata för att lugna alla oroliga tankar. Ibland/oftast kan det vara bra att prata med någon som inte är släkt med en.
DÄR behöver vården SAMHÄLLET skärpa till sig REJÄLT!!!! Jag kan känna att med min resa med cancer och min pappas resa med cancer och mamma och pappa som anhörig till cancerpatient, jag anhörig till cancerpatient, mina barn anhöriga till cancerpatienterna mamma och morfar.
Under drygt ett år, lite till var det bara CCCAAANNNCCCEEERRR i deras öron.
Usch, jag blir så irriterad när jag tänker på det, VEM SER DE SMÅ i vardagen???