Idag är det ett år sedan jag fick beskedet att jag hade cancer. Jag glömmer aldrig den dagen, usch. Många tankar kommer upp i huvudet. Jag hittar inte orden att beskriva dagen med, men jag kan än idag förnimma lukter, ljud och kommer ihåg hur dumt vi blev bemötta av läkaren på mammografin som lämnade beskedet. Därefter hem och hämta barnen hos deras mormor och morfar och vad jag sa till dem alla...därefter hem till Forsheda och ja det bara rasade då marken rämnades liksom under fötterna på en.
I går var K och jag ute och gick en runda. Jag gillar att gå när det regnar. Jag tycker det är lättare att andas när det är lite regn i luften . Vi gick ca 8-900 meter på en gång och när jag var tre gator hemifrån så var jag så trött att jag mådde riktigt illa. Kroppen skakade och jag fick luta mig mot lyktstolpar två gånger. Idag är det dags för tid hos sjukgymnasten igen. Mina ben hade svullnat av några mm förra gången jag var där och vi hoppas att det inte blir mer när jag slutar med furix till helgen. Hon ville att jag skulle prova ut ödemhandskar jag skall ha på mig för att få ner svullnaden i händerna. Jag trodde att det hade svullnat extra för att jag hade armstrumporna på mig men jag testade utan igår och det blev nästan mer svullet utan. Jag får se vad hon säger när jag kommer dit idag. Nu är det dags att rulla på sig "monsterstrumporna" L sjukgymnasten kallar dem så :)
Tur att det finns monsterstrumpor som gör att svullnaden minskar på benen :-)
SvaraRaderaJa, ett år går fort. Kan tänka mig att det varit ett fruktansvärt kämpigt år för dig. Både mentalt ock fysiskt. Alla dessa tankar som dagligen styr hjärnkontoret. Har beundrat dig och undrat var du får din styrka från. De dagar då det rasat totaltför dig gar du rest dig och kämpat vidare. Du delar med dig av ditt elände,men inte för att få medlidande utan att få skriva av dig. Hur många gånger är det inte DU som tröstat istället för att få tröst.Humorn som du har inom dig har varit bra hjälpmedel på vägen.Har lockat fram dina härliga skratt många gånger. Men vad hjälper det är dagarna är som svartast.Nu kämpar du vidare med din svullenhet,låt det ta tid bara det går framåt. Tids nog slipper du trä på dig fångstkläderna.Kommer att fortsätta hålla tummarna för dig och önskar dig ett friskare år.Mängder av kramar från Hasse och Lena.
SvaraRaderaJag håller så helt med Lena vad hon skriver. Att kämpa så varje dag för sin överlevnad kräver styrka och kraft, även om man vacklar ibland.
SvaraRaderaDu tar tag i det och kämpar vidare.
Kram
Gunila
Ja du lilla Gumman. Det finns de dagar, som inte går att glömma.
SvaraRaderaDe dagarna ligger i vilket fall bakom oss nu. Det går ändå inte förneka att de upplevs på nytt, jag kan idag känna hur vi, som var hemma, levde i ovisshet, vad vi gjorde, vad vi åt till kvällsmat och synen av er två när ni kom in genom dörren, för att hämta barnen. Samlade, men inga ord behövdes för att vi skulle förstå.
Däremot kommer jag inte ihåg varför inte barnen var i skolan (vi hämtade dem inte i skolan) Hade de påsklov?
Just nu hörde jag flyttfåglarna, som kommer tillbaks efter sin övervintring. Vet du vad de hälsade?
"Nya krafter, ny vår och ett bättre år"
LOVE, LOVE, LOVE!!!
du är underbar, vill att tiden skall gå och längtar efter den dagen när vi ser tillbaka och säger, hon fixade det, kram från en okänd beundrare som är duktig på att lägga in sill
SvaraRaderaoch bor i Hånger
SvaraRaderaKarin hälsar och ger dig en kram
SvaraRaderaTänk att det redan gått ett år. Vad mycket elände du gått igenom under detta året. Men nu kan det bara bli bättre. Jag blir så glad när jag ser att ditt hår kommer tillbaks!! Många kramar
SvaraRaderaAnnette M
Ser vi tillbaka går ett år fort, trots all kamp och allt lidande du gått igenom. Du är fantastisk som orkat dela med dig allt du varit med om, men med Guds hjälp har du kämpat på Egentligen är tvångsstrumporna ett intet om du tänker tillbaka på hur det varit. Möt nu våren med tillförsikt, Gud hjälper genom allt!
SvaraRaderaKram Gertrud.