Besked efter återbesöket

I natt blev det inte mycket sömn... Jag låg och snurrade länge, länge. Efter vi skickat barnen till skolan i morse drack vi en kopp kaffe och där efter åkte vi iväg till Värnamo. Jag fick träffa min goa Dr U.S på kirurgmottagningen. Hela hon är så mild och gó. Hon kände igenom bröstkorgen, armhålorna och framför allt ärren. ALLT VAR TOPPEN FINT!!! Inga förstorade lymfkörtlar, inga knutor i ärren. Inga knutor i bröstkorgen.
Hon sjukskrev mig i tre månader till, minst. Jag skall fortsätta hos sjukgymnasten och ev trappa upp med behandling när sjukgymnasten säger till. Vi ska försöka att arbeta bort lymfvätskan, och fortsätta med lymf drenage. Tabletten Furix= vätskedrivande skall jag äta tillsvidare.
Kroppen behöver vila och komma i fatt sig under lång tid till och hon märkte att jag inte är stress tålig alls. Det kan bli så för en del cancerpatienter och hon hade ett begrepp för just detta, men jag kommer inte på det just nu i skrivande stund... Men det som är viktigt, sa hon är att man vilar färdigt och inte går tillbaks för tidigt, för bakslaget som kan bli, blir ändå svårare att läka ut. Det påpekade även cancerläkaren J.T.B i Jönköping på onkologen. Hon vill att de ska röntga njurarna och ryggraden på mig eftersom jag har haft ett tryck utmed hö-sida efter avslutan cellgiftsbehandling. Bara för att utesluta att något är fel i njurarna. Sjukgymnasten hade skickat med denna önskan, att de skulle kolla upp njurarna.

Skönt att allt var bra och jag är så glad att allt är borta, så nu är det bara att rida ut det sista ur stormen. Idag skall vi fira P med mer tårta. Hans morbror och kusin kommer i eftermiddag och grattar honom. Det får väl bli lite av en seger tårta med.

GÖTT MOS!!!!!!!!!!

påsken, 14 års firande och tankar inför återbesöket

Påsken inledes med att vi fick veta att cancermonstret har gjort det igen... en av våra sommargrannar i Båstad har drabbats av cancer och opererats för bröstcancer. Tiden stannar liksom upp igen och jag kommer ihåg tiden direkt efter operationen hur dålig jag var. Kunde inte lyfta armarna och klä på sig, tvätta sig mm själv. Jag var så i behov av andras hjälp, hela tiden. Kommer ihåg första gången jag skulle duscha på sjukhuset, hur jag höll på att tuppa av. Tur var att jag hade en sköterska med mig. Det var en skrämmande syn att se hur jag såg ut efter operationen och jag ville inte att barnen skulle se mig sådan och det var nog ett förnuftigt beslut att inte låta barnen besöka mig då! Mina/våra tankar vilar hos er som är mitt uppe i behandling och alla ni anhöriga som står bredvid.

Jag läste Tomas Sjödins bok den sista han har gjort och där skriver han ( Och samma sa han i sommar pratarna på tv) och det har jag anammat och sökt tröst i att: GUD är inget tak man behöver nå upp till, utan ett golv ATT FALLA TILLBAKA PÅ. Detta inger en trygghet, inga måsten och "skan". Utan finns där även när man är i dåligt skick och inte orkar med sig själv eller allt runt omkring och inga krav...

Bara för jag skriver detta nu är för att jag skall tillbaks till cancerläkaren i Värnamo i morgon tisdag. Första återbesöket efter överslussningen från onkologen i Jönköping. Livet har varit en enda berg och dal bana. Vi blir nötta, kantstötta, sårade på olika sätt. Det känns som om man har hamnat i avgrunden. Här är jag med min fula kropp men jag hoppas jag duger och är fin nog och duger. Ni som känner mig vet att jag är som jag är och nu finns jag här i befintligt, ovårdat skick.

Livet har fått en helt annan mening för mig. När man gått igenom något svårt där livet står på spel värderar man om saker och ting. En kvinna berättade en gång för länge, länge sedan en berättelse. Att: en person stog vid himlens port och bar på sin guldtacka som han inte ville lämna. De sa till honom att varför har du med dig den, vi har tegelstenar så det räcker här i himlen. Man kan tolka det på olika vis, men det jag tänker på är att, varför samla på fina saker som du inte har nytta av, utan samla på minnen, händelser med de du tycker om. Då tror jag att livet blir rikare!!!

Jag är nervös inför morgondagen. Jag hoppas att allt är borta, att resultatet på mammografin och ultraljudet är bra och att de framför allt ger mig mer tid till att vila så att kropp och själ blir mer helt inombords. Önskar också att de kan få bort all lymfvätska i kroppen så det inte blir så tungt att gå mm. Just nu känner jag mig mer stympad än vanligt, tiden börjar komma ifatt liksom. Jag har inte känt på detta sätt innan. Har en hel del att jobba med mig själv. Jag trivs inte alls i min kropp. Kläder sitter inte fint, det är ett himla pillande med proteserna.

På påskafton var vi bjudna till Norlid. mat, fika, påsksmällare. Barnen var jätte glada. Jag försökte att hålla mig i skugga i helgen. Det pulserar på bra i armar och ben när jag sitter i solen. Och strumporna är ju inte precis kalla...

Påsklilja i kärret på Norlid
WOW!!! Påskharen har överträffat sig i år igen. De 3 kusinerna delade glatt på allt gott!!!
TACK! för allt ni gör för barnen

Som traditionen bjuder. Påsktårta/fika i lusthuset.

Krocket spel...efter olika regler...

Nära och kära kom och grattade P på 14 årsdagen. Vi fikade & åt tårta och det spelades boccia. Vi firade en dag för tidigt, de var lediga och det är roligt att träffas lite längre stund.

Energi dricka och bollar till fötter

Jag fick tips av två personer faktiskt. Den ena var av en mamma i Hånger och den andra kvinnan var en som går på vattenträningen. Det de gör är att dricka nyttiga smoothies. En av dem dricker frukt smoothies och den andra kvinnan dricker gröna smoothies. Jag har prövat båda sorterna och det skall få en att må bättre, man blir piggare och har man tur så trappas söt suget ner lite. Allt är värt att testa. Jag är så himla trött och irriterad och allmänt less. Jag är irriterad på ungarna, och är det så att det minsta lilla kör ihop sig så blir det en jätte bomb av det. Jag är inte det mista stresstålig. Jag som hade många bollar i luften innan....hela tiden. Och nu är det så fånigt att jag kan börja lipa för minsta lilla bakslag. Jätte fånigt!!!

Jag har inte fått lymfmassage på snart tre veckor och det känns nu. Fötter och ben,armar, axlar är stumma igen och det har samlat på sig mer vätska. Strumporna skar in i skinnet som bare den idag så av med dem direkt. Och igår när det var som varmast så var jag så varm så det dröp om mig. Det är ju som att ha långkalsonger på sig. Av med dem och surt var det på kvällen för då var fötterna som bollar när jag la mig. Jag såg fram mot att gå till sjukgymnasten igår tisdag men då var hon sjuk och på måndag är det ingen vattenträning för det är en röd dag så det blir två veckor tills nästa gång.

I morgon skall C till ortopeden och göra ny armskena som hon har på natten när hon sover. Armskenan har hon varje natt för att räta ut armen och för att hon inte skall ligga på armen så att den kommer under henne el så att hon ligger och sover på armen som man brukar göra. Om hon skulle få armen under sig eller råka ligga på den så skulle armen tryckas ut ur den ihop opererade axelleden som är förstärkt med åtstramade hinnor, senor och muskler. C och jag kommer att åka in på förmiddagentill ortopeden och hoppas att vi får med den nya skenan hem samma dag. De kommer ner från ortoped teknik i Jönköping, det är de som har hand om barn proteser och ortoser mm.

Nu börjar mina naglar att rätta till sig. Nu är det inte så många strängar av ränder på dem och om det nya växer ut nu så hoppas jag att det är de friska naglarna som kommer. Det sticker fortfarande i fingertopparna men jag är så van vid det så jag tänker inte på det så mycket. Likaså så kryper det så i benen, men inte alltid utan det är som när jag fick cellgifterna och då är det som om det är ormar under huden, riktigt obehagligt.

P var på kross banan i Värnamo och körde för första gången med sin nya motorcykel igår. Han fick blodad tand. Jag tycker det räcker med den lilla banan som finns här i Forsheda...

På påskafton ska vi till Norlid. Det är tradition. Förra året var jag som i en dimma runt den tiden. Mellan provtagningen i Jönköping och operationen. Usch ja, tur man inte visste om vad som väntade och vad som skulle hända, vilka bakslag det skulle bli mm mm mm. Men nu sitter jag här, och nu är det bara kropp och själ som skall läka. Jag får erkänna att jag var naiv som trodde att jag skulle var på jobbet och jobba fullt vid denna tiden, men så är det ju inte och jag får låta det ta den tid det tar. Jag ska tillbaks på första återbesöket till cancerläkaren U.S på tisdag. Det är först gången efter Jönköping jag träffar de på cancerteamet här i Värnamo. Nervöst??? Ja visst, som bare den.

ZZZzzzZZZzzz

 

Kroppen gör som den vill, om man inte lyssnar på den har jag förstått, kanske bäst att jag lyssnar lite mer på den (bättre sent än aldrig)

Jag har känt mig lite extra dassig dessa dagar, trött i huvudet. Jag var trött när jag kom hem från vatten träningen i måndags och somnade till lite innan lunch.

På tisdagen var jag halvt utslagen, somnade tidigt på kvällen i soffan. I går onsdag somnade jag 21.30 och gick upp idag och åt frukost med barnen och K. Och när barnen gått till skolan la jag mig i soffan...och somnade till... och vaknade kl 12.30. Jag var helt groggy i huvudet. Åt 3 st kola kakor på raken och drack en mugg kaffe. Därefter lunch. Sedan på eftermiddagen skulle C in och sjunga på kulturskolan. Jag träffade en jobbarkompis G på Arken för en fika medan flickorna var på sången. När jag slurpat i mig två koppar kaffe var jag ff lika slö och trött. Undrar om kroppen strejkar. Men nu orkar jag inget mer än det nödvändigaste. Kanske bäst att lyssna lite extra på kroppen, verkar som om den vill säga mig något!!!

C´s kalas och lite av varje.

På c´s kalas dansade de bl.a limbo. Här är det C som försöker komma under ribban. Barnen var jätte duktiga och P och J försökte också. Jag nöjde mig med att ta kort ;) Vad är ett disco utan bra musik. P & C hade tagit fram musik veckan som skulle passa bra. Bashögtalaren och musiken dunkade på medans barnen dansade för glatta livet.

C´s klass var bjudna och varför vi hade kalaset nu var för att i somras fick hon inget inte året före heller för då opererades C. Så det har inte varit något kals sedan F-klassen. Och vid ett tillfälle så sa vi att hon skulle få ha kalas i januari, februari då cellgifterna är klara och jag mår bra... Det jag inte visste då var hur dålig jag skulle bli och vilka biverkningar som skulle hänga kvar i kroppen. Men allt gick jätte bra på kalaset. Mamma, pappa och C dukade på torsdagen innan och satte upp ballonger och möblerade om. Och på kvällen så hjälptes vi åt att plocka undan och J & P var kanon duktiga. Helt otroligt att se hur J & P fick fart på ungarna när de dansade... en fröjd för ögat. När vi kom hem så la jag mig att sova direkt....och sov i 14 timmar ZZZzzZZZ. Alltså C´s klass är helt otroligt goa, de är roliga och så himla sociala och trevliga och det bjöds på många tokroliga skratt under kvällen. Barnen har en bra lärare, som månar och tar bra hand om barnen, de är så otroligt sammansvetsade för att vara en så stor grupp. Hoppas bara vi får behålla henne som klassföreståndare i klassen...!


Veckan innan var jag som vanligt på lymfmassage och denna gång hann hon inte med hela kroppen. Vi skulle mäta för nya strumpor som skall beställas. Och på måndagen var jag på vattenträningen men, det var en kvinna med en patient där, och hon var så totalt vrål förkyld och kunde knappt prata och hostade och nös och snörvlade och snöt sig hela tiden. Och som jag trodde så smittade hon ner en del av oss för vi var mindre antal än förra gången. Jag blev naturligtvis förkyld...
Så idag får jag inte lymfmassage heller, mycket dumt för jag är så otroligt svullen i kroppen och magen och i fötterna, armarna...usch allt. Man skulle kunna tro att jag är gravid, samma sorts svullnad. Men jag får åka in ändå till sjukhuset för hon glömde att mäta på händerna. De skall beställa en halv handhaske som slutar under knogarna för att se om det trycker ner lymfvätskan lite. Kan snart linda in hela mig. Hej hej, Tina mumie här, nice nice!

Som varje dag innan tänker jag på vår D som skall till Lund för behandling. Vi är många som tänker på dig. LOVE!!

Denna bön är till dig:

VILA MIN SJÄLVila min själ finn ro och bli hel
Ge mig den styrka jag behöver så väl
Låt mig få andas i egen takt
Sänd mig en en ängel som står på vakt

Finn mig en lugn plats att sitta ett slag
Låt natt vara natt och min dag vara glad
Ge mig en ställe där jag finner ro,
där jag är trygg och mitt hopp kan gro.

Första mammografin + ultraljud sedan jag är färdigbehandlad

Idag kl 8 var jag på mammografi och ultraljud i Värnamo. Jag var faktiskt riktigt ruggigt nervös inför detta. Inte just för själva momentet att göra det, utan för vad det skall visa för resultat. De gjorde först mammografi, ja...faktiskt. De lyckades att ta i armhålan och det var inte behagligt men jag har varit med om värre. Därefter blev jag visad till samma rum där de satte in nålen i bröstet (hö-sida), för att de skulle hitta tumören inför operationen förra året. Det var lite tvistade meningar om de skulle sätta in nålen då. Eftersom jag skulle ta båda brösten på en gång tyckte en läkare att det var onödigt att göra det. Och jag hade gärna sluppit för det gjorde fruktansvärt, gräsligt ont.

Men gjort är gjort och det var samma man/läkare som gjorde ultraljudet denna gången. Jag fick lite bättre intryck av honom den här gången. Förra gången tyckte jag att han var både läskig och fruktansvärd. Det handlade nog inte så mycket om honom egentligen utan att situationen var som den var. Jag var ju helt utkimmad när jag kom dit efter att ha varit i Jönköping först för att spruta in det radioaktiva ämnet i båda brösten. Och sedan landa där hos honom med den långa nålen. Stackare vilket jobb han har. Ursäkta mina dumma tankar jag hade om dig!

Jag fick inte veta något resultat idag men de sa som då, att bilderna var klara och fina och det såg bra ut! Men nyfiken som jag är så vände jag huvudet så långt bak jag kunde för att se. Jag vill ju se allt och frågar en massa...till deras förtret. Men han var otroligt trevlig och vänlig och försiktig och förklarade jätte bra och mycket! Han såg väl att jag var nervös, och frågande. Han pekade på skärmen vilket som var muskler och lymfkörtlar och så vidare. Magkänslan när jag gick därifrån var bra i alla fall.

På vägen hem stannade jag på City Gross för att köpa till några extra godispåsar. C skall ha en liten fest för sina klasskamrater. Eller snarare disco-kalas. Mamma och pappa, C och jag var och dukade igår och satte upp ballonger med mera. K och P och ev en kompis till P skall hjälpa till i kväll. P & kompisen skall sköta discot och tävlingarna, limbo mm. Det kommer att bli en kraftansträngning för mig men det är det värt. Jag vet att jag kommer att ligga halva dagen i morgon men det är så härliga barn i hennes klass och det skall bli så kul att se dem dansa. *leeer*

Jag träffade en kvinna på Citty Gross som berättade om sin väninna och att hon lämnat ut bloggen till henne. Om du (väninnan) läser detta så får du mer än gärna ringa, om du vill det. Och hoppas att bloggen ger dig något!

Nu blir det vila några timmar innan kvällens prövningar.

Ett år efter beskedet

Idag är det ett år sedan jag fick beskedet att jag hade cancer. Jag glömmer aldrig den dagen, usch. Många tankar kommer upp i huvudet. Jag hittar inte orden att beskriva dagen med, men jag kan än idag förnimma lukter, ljud och kommer ihåg hur dumt vi blev bemötta av läkaren på mammografin som lämnade beskedet. Därefter hem och hämta barnen hos deras mormor och morfar och vad jag sa till dem alla...därefter hem till Forsheda och ja det bara rasade då marken rämnades liksom under fötterna på en.

I går var K och jag ute och gick en runda. Jag gillar att gå när det regnar. Jag tycker det är lättare att andas när det är lite regn i luften . Vi gick ca 8-900 meter på en gång och när jag var tre gator hemifrån så var jag så trött att jag mådde riktigt illa. Kroppen skakade och jag fick luta mig mot lyktstolpar två gånger. Idag är det dags för tid hos sjukgymnasten igen. Mina ben hade svullnat av några mm förra gången jag var där och vi hoppas att det inte blir mer när jag slutar med furix till helgen. Hon ville att jag skulle prova ut ödemhandskar jag skall ha på mig för att få ner svullnaden i händerna. Jag trodde att det hade svullnat extra för att jag hade armstrumporna på mig men jag testade utan igår och det blev nästan mer svullet utan. Jag får se vad hon säger när jag kommer dit idag. Nu är det dags att rulla på sig "monsterstrumporna" L sjukgymnasten kallar dem så :)

Cancer som skällsord

Att vad man blir besviken när man får höra att ordet cancer används dagligen ( på högstadiet) istället för att svära, klaga på något eller bara som en enda stor loska för att man inte har något annat att säga. En del skämtar om det som om det vore något kul, något vardagligt kul ord som är ok...!

Det finns FLERA barn där som har anhöriga som har eller har haft cancer. Det sårar, det sårar så fruktansvärt mycket om man får höra detta dagligen runt sig när man går omkring i korridoren, och att ungdomarna inte fattar bättre själva är för mig en gåta!!!!!!!! Det är kanske inte riktat direkt till någon...men... det verkar som om det är helt OK att bara slänga ur sig det hur som... kanske dags att prata med ungdomarna om vad det innebär, man kan inte/får inte använda det för att man har misslyckats med något...eller att man tycker en lärare är på ett speciellt sätt.

Det är ingen speciell kategori av ungdomar, det kan var "vem som " SÅ KANSKE DET ÄR DAGS ATT PRATA MED TJEJERNA & KILLARNA DÄR HEMMA OM ATT DET FAKTISKT SÅRAR...

Innan användes cp som skällsord, och nu är det ordet cancer med....JAG KÖPER INTE DET...ALLS!!!!! Och...tro inte att det bara är killarna eller bara tjejerna som gör det, näpp båda grupper använder ordet som om det vore något coolt uttryck. Spelar ingen roll om man går i 7,8 eller 9:an är kille eller tjej.

Jag vill inte vara en moralkäring med pekpinne... Tycker bara det är så otroligt tråkigt/ledsamt att en del har det så.