30 dagar 30 teman

Nu är det tänkt att jag ska skriva 30 dagar på raken. Jag tänker ta den utmaningen och använder mig av mallen 30 dagar- 30 teman. Det kommer att bli korta inlägg, inga mastodont inlägg.
I dag är det att presentera mig själv...Japp då kör vi...

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 -  En annan dela av världen
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 –  När jag var liten ville jag…
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – De här ordspråken...
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favorit födelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

 

Presentera mig själv.

 

De flesta känner nog mig ganska så väl.

Jag heter Christina, men kallas för Tina.  fick bara höra Christina när jag gjort ngt dumt och mina föräldrar ropade på mig , leeer. Är uppväxt i ett samhälle som heter Anderstorp. Gick Vårdlinjen på gymnasiet i Gislaved vilket var en fantastiskt rolig tid i mitt liv och åren där efter. Därefter bosatte jag mig i Gnosjö. Där träffade jag min man Klas och vi fick två goa ungar Philip och Cajsa. Vi flyttade till Forsheda där vi bor än idag. Jag har en tanke att här vill jag bo tills jag blir gammal, för gammal ska jag bli!

Jag arbetade som fritidsledare inom Svenska kyrkan i Gnosjö under ca 6 år. Där träffade jag Klas.

När vi flyttade till Forsheda var jag mammaledig och efter min ledighet fick jag ett vikariat som församlingsassistent inom Svenska kyrkan här i Forsheda. Jag arbetar fortfarande i Kärda och Hånger som assistent och trivs jätte bra, och, jag har ett av världens roligast jobb.

 

Min personlighet: detta ska jag inte svara på egentligen...det är ju ni. Men jag tror att jag är...hm...

envis, rättvis, sprallig och har lätt till skratt. Jag är inte långsint, ger gärna en andra chans.

Gillar att uppträda och göra roliga/tokiga saker med barnen på jobbet.  Jag gillar att fotografera, och vara ute och se och ta tillvara på det där lilla. Och gillar mat och något gott till. Försöker att ta tillvara ögonblicken med mina barn, för inget varar för evigt. Så ge dem minnen är det bästa man kan ge dom, och sin tid. Jag försöker ta vara på dagen. Carpe diem!

*********************************************************************

Jag hade andakten i fredags och du som ville veta vad jag hade så är det följande...

 

Okej…

 

Någon sa,  det är okej att känna så här. Det är okej att vara ledsen och sörja… Men innan hon fick höra de orden, hade hon varit stark länge och hållit huvudet kallt…

På väg hem i bilen…Tankar och frågor snurrade runt: skulle jag dö? Skulle barnen fortsätta växa upp utan en mamma? Skulle jag… ett namn på en sten, någon stans?

I bilen la hon de slappa händerna i knäet och, något sa henne--  det finns två val nu,

att--lägga dig ner  och bara skrika och bara låta dig omhuldas av allt och alla, vilket hade varit det mest naturliga, eller, så sträck på dig, ta tjuren i hornen och gå in i en roll du aldrig ha varit i innan— du har liemannen på axeln… men du ska inta en ny roll, att överleva ett inferno…

 …ett inferno som skulle komma att vara deras vardag den närmsta tiden framöver.

Det är okej att känna, det är okej att våga visa sig sårbar, det är okej att avvika från att vara normal… är det okej att skrämma andra med sitt utseende, för det gjorde hon. Egot sa, strunta i dom, det är dom som har problem, inte du lilla skalle-per.

Det är okej att gråta… han sa, kom ner, sitt och gråt här en stund, jag sätter på en extra kopp kaffe.

Det är okej att låta sig överlämnas i andras händer när din egen tro vacklar,

okej att lägga din tro på hyllan när du ifrågasätter livet, vad vill livet med egentligen… ironiskt att det är just jag, det händer ju inte mig, bara andra, okej jag hatar just nu, det är okej, men inte i morgon, då har jag andra tankar, men idag.

Det är okej att vara missmodig  men att ändå stappla några steg framåt, du kommer att falla tre steg bakåt varje gång du försöker…men…

Okej, det är bara nu,-- för det bli bättre……sa dom. Men glöm inte att känna, det är okey att känna……. Hon undrade--kommer jag fortfarande att få vara med och hålla barnens händer genom livet, mammas hand som ska torka tårar, vårda? Kommer cancermonstret komma tillbaka? Känslan var alarmerande svår…panikslagen!

Det är okej att ta emot hjälp, det är också okej att säga nej, ---det är okej att glädjas och känna tacksamhet....... Glädje de gånger den gamle mannen/änklingens bullpåsar låg i brevlådan när han bakat. Kvinnans frallor som låg varma rykande i påsen, klart dina barn ska ha färska frallor i eftermiddag när mina ska ha det  stod det på lappen i påsen. Det är okej att känna tacksamhet, att ta emot.

Stegen gick framåt, men de var inte hennes steg, det var någon annans, hennes fotsteg syntes inte, det är okey att bli buren, av andra, av den som mäktar mer än dig själv. Det är okej att våga låta sin bli buren på olika sätt.

Okej, hon lärde sig något, att inte ta livet förgivet, du vet aldrig vad som händer i morgon.

Och hon kom till insikt att varje dag du spenderar arg, är en dag du går miste av lycka och glädje. Och framför allt Det är okej att känna!”

Det är tack vare att hon tog tjuren vid hornen, överlevde infernot,

krossade liemannen på axeln, och gråtandes tog den där kopp kaffe just den gången. Vågade ta emot hjälp och  bli buren när hon hatade alla steg bakåt…

i väntan på att det förmodligen skulle bli okej

För henne bli livet aldrig det samma…men just nu är livet OKEJ.