Usch...mina rädslor och återbesök.

Min allra värsta rädsla som jag delar med alla föräldrar är att inte finnas där för mina barn. Jag kan bli skogstokig och är totalt nojjig över detta. Känner aldrig något lugn och har alltid en liten med horn på axeln som sitter och skrattar åt mig, medan den med vingar motar den på den andra axeln.
Hur ska jag göra för att samla energi? HUR? Denna vecka har varit som de allra flesta toppenkul på jobbet. Vårt motto i vår församling är Möte Med Mening. Och det har det varit igen, en sådan vecka. Det ger energi för stunden.
När jag är på Norlid så är jag alltid lugn, varför vet jag inte men det bara är så. Jag besökte mormor och morfars grav idag och tittade hur fint det var planterat. Jag saknar dem så mycket, fasen att en del saker inte kan vara för evigt. Men när jag tittar på mina barn tänker jag att: det finns en del av mormor och morfar i barnen, och i deras barn kommer det att finnas en del av dem också... o.s.v.
* * *
Jag var på återbesök i tisdags på kirurgen, den finns inget att skriva ännu och jag ska göra ultraljud mm på onsdag i nästa vecka. Tänk om de kunde vända på det så man hade det gjort innan man har läkartiden. Men samma betingande känsla kommer varje gång jag öppnar dörren där, likaså entré dörren på onkologsidan i Jönköping. Jag mår illa, redigt illa.

I helgen är det konfirmation här i Forsheda, jag har tänkt att jag ska gå och titta på första gruppen. Hoppas, hoppas det håller uppe och att det blir fint väder.