Det elaka cancermonstret har gjort det igen

Cancermonstret har gjort det igen...tagit ett liv. Jag har följt Lindas blogg, Linda skriver nu sedan augusti förra året. I går fick Linda somna in. Vännen Magdalena hade skrivit de sista dagarna åt Linda. Detta otäcka monster som påminner oss om om om om igen, hela tiden att den finns. Denna gång är det 3 st barn, 4 med bonusbarnet, en make som mist sin mamma/fru. Vila i frid fina Linda.

Tankarna surrar runt i huvudet på en. Pappa skall in i morgon på kontroll. Han skall sövas och de skall gå ner i halsen på honom och se hur det ser ut efter strålbehandlingrna han har fått. Den 6e är det ett år sedan jag fick veta att jag hade cancer. Jag kan förnimma lukter, ljud från den dagen. T.ex när jag steg ut ur bilen på Norlid och gick över den gamla gången som min morfar hade lagt vid huset. När jag tog i handtaget på dörren och gick in...jag ville bara sätta mig ner på golvet och vråla, skrika, gråta rätt ut men jag valda att berätta med vanlig röst för barnen och inga tårar kom...då. Jag kan än idag se barnens ansikten framför mig, tomma, frågande. Kommer du att dö? Nej, det kommer jag inte att göra sa jag till barnen, inte förrän jag är gammal. Och nu är jag behandlad och cancermonstret är borta. Nu skall jag bara läka i kroppen ungefär som när du har en skrubbsår på armen, fast detta tar mycket längre tid. Tankar kommer över en ibland om man hade varit tvungen att säga farväl till barnen/familjen. Jag har pratat en hel del men en vän om detta och det vore att vara i avgrunden att inte få se sina barn mer. Inte nosa i deras hår, inte kunna kramar om dem, inte kunna klappa deras kind, kunna ta på dem känna deras hud, höra deras röst antingen det är prat på msn eller det är sång inifrån rummet.

Nu skall jag vara glad och inte nedstämd, jag är ju behandlad, men, jag kan inte sluta tänka på familjen i Habo som just mist sin mamma och livskamrat, dotter.

Barnen börjar att planera för sommaren. De skulle vilja åka på solsemester utomlands men det blir det inget av i år. Äsch det gör inget sa de, vi har ju alltid Kattvik. Gissa om jag myste när de sa det. För i Kattvisk behöver man inte skämmas om man inte har en fotomodells kropp. Och kompisarna från området brukar också vara där. Bara jag skriver om det så kan jag känna doften från fiskehamnen där, sommar, sommar, sommar.

Sjukgymnasten berättade förra veckan att det var kronsikt med lymfvätskan i kroppen och att jag alltid skall behöva ha strumpor på armar och ben. Idag sa hon att hon såg en förändring att det hade blivit 1/2 cm mindre sedan jag började äta furix (vätskedrivande). Om du har tur, sa hon, så kanske du slipper ha strumporna om du kan äta furix i stället. Men du kanske får ha strumpor ändå periodvis när du samlat på dig för mycket. Så idag beställde hon nya armstrumpor, ett par svarta och ett par hudfärgade. De svarta är tänkt att de skall likna typ ett par lite snyggare jumperarmar. De är lite silkiga. Hoppas nu att jag får äta furix ett bra tag till och se om det hjälper sig lite mer.

Till er som åker ner till Böckerskogen till påsk måste jag tyvärrrGGRRRR säga att vi inte kommer. Dels pga av vattenskadan i stugan och för att K arbetar mycket den här helgen. Men vi saknar er alla....MYCKET!!!!! Och I på Forsheda blomsterhandel... kaffet du säljer i affären med smaken Irish Cream var suuuuuper gott!!!!!! Och rotfrukts chipsen,,,,underbara! Så jag kommer och köper mer snart!!!

Mystokiga barn. Barnen står på klipporna vid Hovs Hallar.

Denna kväll tog familjen A med oss dit och vi käkade pizza på klipporna.

Jag fick denna fina sten av finaStina. Hon hittade den på stranden vid Hovs Hallar Dags för att klippa Pilarna. De gillar att leva på höga höjder K och C Vårtecken när man ser kyrkoherden sitta i trädet och klippa grenar När K klippte grenarna på äppelträden så var C mycket hjälpsam och ville hjäpa till...ändå mer när hon fick klättra upp själv...