Veckan som varit...

I går följde jag C till skolan och lämnade värmeljus som de samlar in. ( ni som har hemma får gärna lämna in hos oss senast mars ut tror jag att det är). Det är en helt fantastisk klass. Jag blir så imponerad av dem. Jag mötte dem i korridoren och de hälsade och log. De är så artiga, fina, roliga. En kille sa, men du ser ju ut som en kille.--jasså gör jag, sa jag och skrattade. --Jaaa, sa han, alltså jag menar ditt hår. Ja ha sa jag, men det växer snart ut mer. Ok, sa han som om det skulle betyda något som om hår var viktigt. Att ungar är så härliga.

Jag var på lymfmassage i dag. Det var första gången på två och en halv vecka. L mätte om jag samlat på mig mer vätska. Hon tyckte att jag såg mer svullen ut. Och det minsta var 1 cm och det mesta var 2 cm ökning i "omkrets". Inte så kul precis. Men det gjorde nytta det hon gjorde idag igen, för direkt när jag kommer ut därifrån så känner man att lymfvätskan har runnit till och vill lämna kroppen.

J en läkare i Jönköping på onkologen ringde upp mig i går ang om jag kan börja äta vätskedrivande tabletter igen. Han sa att det går bra men att jag måste ta prover också. Så det gjorde jag idag efter sjukgymnasten. Han berättade också att taxotere tar längre tid att gå ur kroppen än taxol ( som det var planerat att jag skulle haft från början) och att den sortens cellgifter slår ut kroppen mer. Så det är inte konstigt/onormalt att jag känner mig så trött och tung i kroppen p.g.a vätskeansamling, nagelproblem, värk, mm. Han sa även att det kommer att ta flera månader extra att komma igen efter cellgiftsbehandlingen. Skönt att höra, jag började tro att jag var onormal för en del kommer ju igen så fasligt fort efter behandling sa jag. Men, sa han...du har ju fått jätte doser med starka cellgifter, så låt det ta tid. Du skall ju arbeta i minst 25 år till och du skall INTE!!! gå tillbaks till arbetet innan du mår ok . Han tyckte det var bra att jag går på lymfmassage och vattenträning. Men...att jag skall ta det lugnt. Jag tycker ibland att det är tråkigt att sitta här bland väggarna, men jag försöker hälsa på på jobbet en gång i veckan i alla fall. Så de inte glömmer bort hur trilsk jag kan vara och hur det är när munnen min pratar innan min hjärna har tänkt färdigt... SKRATT. En jobbar kompis brukar kalla mig för OOOPS I DID IT AGAIN...

Jag skrev innan att jag är nervös inför läkarbesöken i april. Men man måste tro på det bästa. Jag fick denna underbara glasängel av min goa P när hon var i New York. Det står believe på den och den är så tunn, så tunn av mycket skört glas. Den symboliserar så mycket, skör, tunn, bräcklig, "believe". Vi får tro på det bästa för både pappa, vår underbar "D" , och mig själv.
Något roligt i veckan var artikeln om mamma i Värnamo Nyheter. Om hennes intresse/passion för orkideér. Vi samlar alla på olika saker och hon brukar säga att hennes samlarintresse är: roliga upplevelser med barnbarnen och orkideér.
C och P pratar fortfarande om när mormor använde kolsyrais ( undrar om det heter så) bland blommorna i "tropikskåpet".

Så här kan man ju också göra när man läser på läxan i sitt läsprojekt... Att hon bara såg...men det gick ju att läsa högläsning under en filt också. Hon blev lite snopen när jag tog kort på henne, men jag kunde inte låta bli...

C och hennes grannkompis brukar göra en massa experiment. Det är så kul att höra dem planera och fixa. Här har de lagt vatten, diskmedel, två olika sortes karamellfärg i så att det skall bli färgade bubblor när de blåser med sugrör. -- konstigt att det inte blir grönt sa tjejerna...inte konstigt sa jag, för ni har tagit bittermandelolja istället för karamellfärg....gissa om det luktade *leeeer*