måndag 7 mars 2011

Träning i vatten på rehab-badet

I dag var det äntligen dags för den efterlängtade träningen i bassäng på sjukhuset, jag hade fått vänta två veckor extra p.g.a operationen av venporten. Lite av en prövning var det, då menar jag inte bara badet utan att byta om bland andra som man inte känner. Jag stog och fjocklade lite med proteserna innan de satt bra i bikinibh:n. Men det gick bara bra. Jag trodde det skulle vara lättare med träningen, naiv som jag var. Men det var faktiskt jobbigt men som sjukgymnasten sa:-- Du har för höga krav på dig, låt det ta tid, kroppen är mycket nerdbruten av allt, det går inte fort att komma tillbaks. Vi var många i bassängen ca 9 st. Jag har fått tid t.om Maj månad att träna. Vad härligt det var med det varma vattnet. Om det blir efterhängset med lymfvätskan hoppas jag att jag får förlängt. Jag skulle ta ut på recept samtidigt som jag var på sjukhuset. Då stog det en lapp att de kunde inte ge ut
på e-recept p.g.a datorfel. Jag undrar hur många som har sina recept på "vanliga" gula receptlappar nu förtiden?!

C är fortfarande hemma idag men P gick iväg till skolan lite lagom förkyld, men kom hem med en gedigen hög med läxor han har missat medans han var sjuk pluss att han har fyra prov att läsa på till...bah, inte bra att vara hemma så länge men vad skall man göra.

...något som är upplyftande är att lyssna på the Moniker´s Oh my God, jag kan inte få nog av den.


Dikt av Viola Renvall
Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?

De behöver er,
mera än då de var små,
de behöver er förtvivlat,
för ungdomen är den svåraste tiden.
Allting ska göras på egen hand,
man skall rycka sig lös,
tänka igenom allt själv,
vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa.
Men ni får.
En mor kan inte längre råda,
men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!

1 kommentar:

  1. Gott krut i dig Tina.Du är så modig. Låt läkningtiden ha sin gång, det kan vara svårt att låta det ta tid,du är ivrig, vill komma igång igen. Bra, men skynda långsamt. Kramar Lena

    SvaraRadera